du kan gå din egen väg

en morfar har silver i håret & guld i hjärtat

hösten 2014 blev en händelserik höst. då blev det klart att min familj, med morfar i spretsen fick äran att köpa jävrekvarn & bygdemuseum. denna fantastiska byggnad med så mycket historia. vilket privilegie att få förvalta en sådan skatt. det var klart redan från början att vi skulle driva någon slags verksamhet på kvarnen. att öppna ett café var givet. ett ställe som bara serverar riktigt hembakat fika. ett ställe som får en att vilja komma tillbaka. ett ställe som får en att känna någonting. i hjärtat <3

museet fanns ju redan i kvarnen. men inte har det varit utan jobb ändå. oj vad vi dammade och fejade i början. flyttade på förmål. ställde tillbaka dom. fick tag på nya prylar. bar dom upp och ner för alla dessa trappor. och precis när man sedan börjar se ljuset i tunneln så upptäcker man att detta är ett projekt som aldrig kommer bli klart. och tur är väl det. det är en sådan skön känsla att kunna landa i och veta att man aldrig kommer kunna bli färdig. så länge vi lever kommer detta vara ett ständigt pågående projekt!

sommaren 2016 öppnade vi en liten butik i kvarnkammaren. jag brukar ibland tänka på alla mjölnarna som suttit där inne på sitt kontor. i våran butik. undra vad dom tänkte på. undra vad dom skulle säga om dom visste vad som försegår där nu... butiken är som en förlängd arm av vad kvarnen är. vad som passar den. och så förstås av vad vi tycker om. det finns så mycket fina prylar i världen som vi vill dela med oss av!

vi står på tröskeln till någonting större...

nu känner jag såhär att det är min tur! <3

jag som driver kvarnen heter Emma Degerman och är 21 år. jag äger kvarnen tillsammans med min kära mamma.  tänka sig  att jag skulle bli kvarnägare. vilket ställe att få göra till sitt! starta upp sitt eget café. föresten är är inte det alla unga flickors dröm. att äga ett eget café...där man får bestämma allt. vad som ska serveras. hur allt ska se ut. hur allt ska kännas.

att ha sitt alldeles egna ställe. en magisk plats. för ni vet, vissa platser fastnar ändå in i blodet! att ha en plats som man bara måste få dela med sig av till alla andra!

jag har nog blivit hon. hon som samlar drömmar i fickan...